Hon fäste ögonen i min panna och sa: vi vill att du ska veta. Att vi uppskattar verkligen ert arbete. Vi tycker att det är fantastiskt. Det ni gör. Att ni finns. Att ni har tid. Att ni diskar, att ni ser efter. Hon kan inte längre göra det hon vill. Jag kan inte. Vill inte. Bor inte nära. Har inte tid. Vet inte hur. Men ni kan, ni gör. Det gör er inte något att torka, att skruva i, att plocka ner. Det gör er inte något, fast jag vet att ni får lite för det. Ni får inte det ni borde, men det gör er inte något. Ni är glada för det lilla och gör ändå. Så fint, så bra, ni bryr er. Jag bryr mig om det, att ni bryr er. Det är fantastiskt. Med all den tiden ni skruvar och ser efter, ni som vet hur.

Och så var hon borta.

I TV kan man idag se socialministern förfasa sig över "bilder". Man talar om att det ska bli lättare för personalen att "säga ifrån", att "anmäla missförhållanden".

Det händer då och då att glappet mellan "oss" (detta tysta, kuvade trasproletariat som är vårdbiträden) och "de" (politiker, journalister, samhällsdebattörer i allmänhet) framträder tydligt.

Det händer att man vill skrika rakt ut. Att det är inte frågan om att inte våga. Att det är frågan om att bry sig. Att bry sig om sig själv och den yrkesroll man nu blivit tilldelad. Vårt yrke går ut på att hjälpa dem som i vårt samhälle har den lägsta statusen. Vi gör "skitjobbet", vilket ofta reflekteras i andra människors hantering av oss och av dem vi arbetar med: vi behandlas som skräp. Att anmäla ett missförhållande är att tro att detta missförhållande kan rättas till. Att just detta liggsår, denna inaktiverade gamla dam, denne funktionshindrade mans kylskåp är någon högre varelses angelägenhet. Med våra löner och med andra människors ständigt nedsättande syn på "hemsktjänsten" och oss som arbetar som biträden i människors hem och vårdinrättningar, så kan det inte te sig helt självklart att andra verkligen vill veta. Att andra verkligen vill bry sig.

Mina arbetskamrater som arbetar tio/tolv timmar i sträck tolv dagar i sträck (pga personalbrist, influensa, vinstintressen eller helt enkelt inkompetens från högre ort) har kanske inte någon större tilltro till samhällets goda vilja?

Har någon tänkt i de banorna? Småbarnsmammor som får betala för samhällets snikenhet såväl genom undermålig inkomst som med sina värkande ryggar kanske är för trötta för att ta tag i något alls.

Varför frågar ingen vårdbiträdena? Det är ju vi som ser. Det är vi som vänder, byter, städar, diskar, tröstar, kammar, tvättar, skämtar, klappar, förmanar, lyfter, matar. Varför undrar ingen?

Carolina är underbar. Hon har sett världens alla länder. Bäst var ändå Värnamo. Hon skriker rakt ut och stödjer sig hårt på rollatorn, ansiktet förvrids i smärta. Hon knipsar av bladen på novemberkaktusen innan hon beordrar vattning. Hon tar barskt tag i en mossgrön gardin och rycker den åt sidan. I bakgrunden hör man en gammal kassettbandspelare från vilken The Girl from Ipanema dundrar ut. Klockan är bara tio, hinner jag tänka, grannarna är nog inte hemma...

"och så ska vi bära ner de här lådorna. Klarar du det? Vi tar två förresten. Hon som kommer i eftermiddag tar de andra."

Jag vill säga emot, nog klarar jag alla fyra, bara inte alla på en gång -

"nej. Det är inte meningen att du ska knäcka din rygg. Du ska leva några år till, du."

"Och du då?"

"jag är färdig jag. Fast... inte riktigt än. Ni får nog dras med mig åtminstone vintern ut."

"Så får du inte säga..."

"jag är gammal och jag säger vad jag vill."

Där satt jag på en... stillsam tillställning. Det var trevligt och det var ljus och lasagne och chokladkaka. Så gott som alla okända, men vagt bekanta ansikten. Jag kom sent men försökte smälta in så gott jag kunde. Det talades om det gamla vanliga, det som människor över trettio med barn tydligen aldrig kommer undan: Barn. Barn på dagis. Förkylda barn. Trötta barn. Mobbade barn. Bortskämda barn. Understimulerade barn. Nerkissade, okontrollerbara, ofödda, förtidigtfödda, ammade, agade, curlade barn. Barn, barn, barn. Jag försökte påminna mig om att den här sittningen inte behövde bli så lång, eftersom jag ju var sen och skulle vidare. Oartig som jag är. Snart trettio som jag är. Utan barn. Men - jag behövde inte sitta länge utan att beröras av skarans käraste huvudbry, utöver sina snoriga avbilder, nämligen karriären. Jobbet. Kneget. Där satt barnläkaren, socionomen, konsumkassörskan, bildläraren, copywritern. Det här inlägget innehåller många uppräkningar men - där satt jag. Det deltidsanställda vårdbiträdet sida vid sida med den deltidsanställda konstnären. Hon var glad och hon var pigg. Hennes roll var att vara excentrisk, eftersom hon var ledig från sina barn och hon var inte den asociala inåtvända sorten och eftersom yrkesrollen ju förpliktigar.

Vart vill jag komma? Jag vet inte. Kanske till hennes förvridna min och raljerande beskrivning av blaskigt kokkaffe, kissblöjor och obeskrivlig bonddialekt då hon var satt i straffarbete. På Gotland. På "hemsktjänsten". Se där! Kärt barn har många namn.

Ett år. Om en vecka har ett år gått förbi sedan jag började. Hur ska man beskriva ett sådant år? Ett arbete som det här är ju för många en parentes, en sidosyssla, en födokrok. "Men du tänker väl inte hålla på med det där länge till?". Det är förbundet med skam och misslyckande. Det är alltför enkelt att fylla i "du med dina studieår och ambitioner. Du med dina idéer och planer och dina gåvor och studieflit." Eller som en chef en gång halvt på skämt och förstrött "vad torkar du arslen här för". Orden var inte riktade till mig. De var riktade åt ett annat håll, de bollades över i ett lättsamt samtal mot en annan meritlista. Och ändå kom de att träffa oss alla. Luften blev tunn. Alla fick bråttom att ännu en gång ögna igenom schemat, svälja sista kaffeslurken, lunka iväg. 

"1 L mjölk (grön), köttfärs, 3 kaffe (ICA) 49:- bryggmalet mellanrost, äpplejuice"

"Fanta, grönsaker, rödbetssallad, gravad lax, krov/köttbullar/dyl, potatis, 2 små mjölkpaket, fil, se & hör, hushållspapper, kaffebröd, limpa, pålägg, fiskbullar i hummersås"

"2 L "röd" mjölk, 1 yoghurt (ej med frukt), smörgåsrån, 3 äpplen, 2 bananer"

"Kaffe,svamp_champ eller kantareller, vaxbönor, lök, potatis, ägg"

"Potatis, sås, ost, pripps, fanta, snus, Se & Hör, rakblad, limpa, toa- och hushållspapper"

" Kaffe bryggmalet mellanrost, Yoggi, 1 L mjölk (mellan)"

"4 grapefrukter, 2 yoghurt naturell, 1 Aftonbladet + Klick, ny Lotto"

" Något kött, mjölk, fanta, mineralvatten, kex, öl, toapapper + hushållsrulle, liten ost, vispgrädde, sill, rotmos, stora servetter, snus"

Sent igår kväll satt hennes parfym kvar i mina händer, fast jag sedan ett par timmar klivit ur de grå jobbarbyxorna. På balkongen, med en filt omkring mig, läste jag romanen Regissören av Alexander Ahndoril medan jag väntade på att potatisen skulle koka klart.

  Vanligtvis är handtvagning en procedur som sker mekaniskt och numera omedvetet. Nu hade arbetsdagen avslutats med ett besök hos Clara. Som så många gånger förut höll hon mina båda händer mellan sina släta handflator. Hon log och såg på mig under en vild och spretig lugg när jag försökte förklara att jag skojat tidigare. När jag sade att jag inte alltid är snäll. Hon hade sett undrande ut, kanske lite ledsen, och nu gjorde jag mitt bästa för att tala om vad jag egentligen menat: att jag bara kunde hoppas på att vara just så snäll som hon varje gång vi ses upprepar att jag är. Det var ett försök att komma undan något... som jag inte kan lägga fingret på. Men det hade tydligen skrämt henne och nu satt jag i klistret.

  Det kom jag att tänka på där, på balkongen, när jag just vänt sida (mitt i inspelningen av Nattvardsgästerna) och min läsvana trogen förde fingerknotorna mot munnen.

- "... å så krusbär, tänkte jag." Jag ställer ner brickan med nyvattnade pelargoner på fönsterbrädet. I fåtöljen sitter Magda. Hon låtsasföljer inte längre min balansakt över vardagsrumsgolvet. Istället har hon blicken fästad någonstans långt borta.

- "Krusbär, säger du?"

- "Ja. Det tycker jag om. Fast det ska vara svårt, har jag läst på nätet, men, det gör inget."

- "Det är inte svårt med krusbär. Jag har en stor krusbärsbuske på lotten."

- "Har du? Åh. Det är så gott med krusbär. Tycker jag. Så jag vill också ha en sån. Jag har redan grävt fram ett bra ställe. Ska till plantskolan nu till helgen och skaffa en liten buske."

- "Du kan få en buske av mig." Magda knyter händerna över magen och vänder ansiktet mot mig. Hennes blick är en strimma, dimmig av starr.

- "Nämen."

- "Jo, ser du. För bredvid den stora busken närmast boden så växer det en liten som jag har drivit upp. Den är nog förresten rätt så stor nu, men mycket mindre än den andra. Den får du, om du gräver upp den själv."

Magda pratar ofta om sin lott. Hon odlar rosor och potatis, luktärter och hallon. I maj grät hon över vårbruket som hon inte längre kunde delta i. Magda oroar sig över ogräset som frodas i grusgången och vad grannarna tycker om att hon inte hunnit klippa ner buxbommen.

-"Fantastiskt! Är det säkert?"

-"Det är väl klart. Men du får hämta den själv."

-"Absolut. Är det långt?"

-"Tok. Det är ju alldeles utanför dörren. Runt knuten."

-"Där ser man. Då är det ju ingen konst."

-"Nej, ser du. Det går fort, om du har en kärra och en spade."