Och nu blir det svårt. För det är lätt hänt att man kastar en sten och så uptäcker man att man sitter i ett glashus, som det heter.

Även jag har en gammal farmor, och en mormor. Båda befinner sig visserligen långt borta, men ändå. Nog kunde jag ringa oftare. Nog kunde jag skicka ett kort i månaden istället för då och då, när andan faller på. Men i alla fall. I egenskap av vårdare så måste jag nog ändå få lov att önska mig. Önska sig får man så mycket man vill. Vad man sen får är en annan fråga. Man kan önska sig intresserade barn och barnbarn till de som är ensamma och inte längre klarar sig själva. Man kan önska sig engagemang för att de ska få komma ut och röra på sig, för att de ska få göra saker, komma ut, ha ett meningsfullt liv. Det är i ärlighetens namn för lite av det i alldeles för många fall.

Sedan vet jag ju om, och vill inte förringa alla de anhöriga som drar sitt, ofta, orimligt stora lass. En sak jag lagt märke till är att det ofta är en enda anhörig som står för det mesta av omsorgen/ansvaret. Företrädesvis en dotter eller fru, vilket svensk forskning också bekräftar. Hur kommer det sig att det är så? Jag undrar.