Det händer ibland att jag söker efter andra med erfarenheter från vårdbiträdesarbetet. Ni som läser vet att det kan bli rätt mörkt här ibland, och då kan det ändå vara bra att veta att det inte handlar om paranoia, utan om upplevelser man delar med andra. Apropå mitt väldigt negativa inlägg den tredje i den här månaden...

" Precis som jag "bara" var en garderobiär på krogen, en lokalvårdare (som det så tjusigt heter..) på en privatmottagning, en dagisvikarie på ett föräldrakollektiv och ett vårdbiträde anställd av kommunen. Men OJ så mycket skit man fick ta. Alla Uppsala Kommuns brister sköljde över en av och till. Och jag glömmer ALDRIG tillfällen då anhöriga tittat på en som att man tillhörde en kastlös grupp och lämnade sin disk, mitt framför ögonen på en, precis som att man var deras jäv-a hembiträde. Och sen droppen, när enhetschefen satte ingångslöner till nyanställda killar som var högre än ens egen lön trots att man var inne på sitt femte år."

Det här hittade jag på: http://sophiedear.blogspot.com/2007/10/yrkesstolthet.html

Ibland vill jag bara gråta. Den med mig jämnårige anhörige som ser alldeles förbi mig ute på gatan, trots att han upprepade gånger mellan fyra väggar bedyrat sin tacksamhet för all omsorg om hans farmor. Ilskan är alldeles förlamande. Dottern Greta, som inte låter ett tillfälle gå förbi utan att säga "det här kan du verkligen. Du skulle komma och städa hos mig." Förödmjukelsen. Och sedan få höra att man är "duktig" för att man inte "väljer" a-kassa eller socialbidrag. Låt mig säga det, tydligt, utan omsvep, helt prosaiskt: I Sverige finns det attityder som inte skiljer sig så mycket från kastväsendets.