Karin är blek och grå. Har sovit precis hela dagen. Något är fel, men vad? Kollar tempen. Ger medicin. En stark kopp te, en smörgås med skinka och senap. Försöker skämta, men hon ser verkligen ynklig ut i sin långa blåa morgonrock. Håret hänger i testar och ögonen är som knappnålshuvuden. Sprängande huvudvärk, värk i armen (gammal arbetsskada).

- "Vad är klockan?" undrar hon

- "Klockan är sex på eftermiddagen" svarar jag

- "Redan? jag trodde det var morgon"

- "Nejdå. Försök hålla dig vaken en liten stund, snart är det läggdags igen

Ringer två nummer på hennes anhöriglista. Inga svar. Lämnar meddelande.

Hemma sjuk. Vattnar mina orkidéer och kommer på mig själv med att vrida händerna när jag kikar ut i det ruggiga vädret.

Det dåliga samvetet gnager. Vilken stackare fick hoppa in i sista sekund? Och Maj, som jag ju lovat att hjälpa med hallmattan... Fick Stina rätt kaffebröd? Kanske borde jag skrivit en lapp... men jag visste ju inte att det skulle vara omöjligt att kliva upp idag. Jag försöker intala mig: det skulle ha varit rent oansvarigt att gå til jobbet med influensa. Även om risken att jag redan smittat de gamla redan är hög. Försöker tänka att det är bra att vila ordentligt. Kanske är jag bra imorgon. Två Alvedon och ljummet vatten. Lägger mig ner igen med värkande rygg och svidande svalj, tänder sänglampan... nu kan jag läsa färdigt ALLT av Martina Lowden. En rejäl tegelsten, men inte särskilt svårläst. Somnar efter två sidor. Vaknar en timme senare med pulserande huvud och feber. Åh, nej! Klaras tvättid! Ringer jobbet och sluddrar mitt meddelande. Snälla glöm inte att boka, annars står vi där nästa vecka... ta första passet. Öronen susar. Hjärtat klappar. Samvetet gnager. Jag hör min sambos röst: "du är ju värre än en småbarnsförälder. Släpp taget!" Jag skäms.

Klockan åtta i morse ringde Maria ner tre grannar. Illa klädd gick hon över trädgården och cykelvägen och knackade ihärdigt på deras ytterdörrar. Hon bad dem skriva på ett skrynkligt dokument med anteckningar och överstrykningar i rödpenna - hennes testamente.

Då vi ett par timmar senare kommer för att ge henne kaffe och önska ett gott nytt år sitter hon utslagen i sin oklanderligt rena, blårandiga soffa. Maria är nu övertygad om att hennes hjärta kan stanna när som helst och hon försöker förtvivlat att komma på vem som skulle kunna hjälpa henne att vittna om de ändringar hon gjort i sitt testamente. Grannarna var inte så samarbetsvilliga.

-"Du blir hundra år, Maria! Vi lovar. Det är inte långt kvar och - det är ju ett nytt år."

Men hon missar den glada undertonen helt och hållet. Hör bara orden.

-"Ett nytt år. Det är inte långt kvar och snart stannar mitt hjärta."

Kan du vissla Johannna har fyllts med nya innebörder. Gråtmild har jag blivit varenda jul, men nu var det rent plågsamt att titta. Det slår mig hur lite kontakt med barn gamla människor har här i landet och hur synd det faktiskt är. Själv är jag delvis uppväxt med min mormor och hennes systrar och vet att kombinationen är oslagbar. Man fick lära sig ett och annat av mormor, somligt mycket användbart (som att alltid ha hela och rena underkläder - "man vet aldrig vad som kan hända") och annat mindre nödvändigt (som att veta hut).

Mormor var lugn och irrationell och rolig med all tid i världen att klippa ut mönster till dockkläder och lära mig att använda trampsymaskinen. Min största rädsla var att hon en dag skulle dö, för hon var ju gammal redan då. Men mormor finns, åtminstone stundtals, såsom jag minns henne än idag. Vi lever långt ifrån varandra, men hon finns ständigt i mina tankar. Hon är liksom invävd i mina livsmönster och värderingar. Jag kan inte hjälpa henne härifrån, men jag tänker att om jag hjälper andra, så kanske andra hjälper henne.

Hon är drabbad av alzheimers och driver allt längre bort. Ett telefonsamtal utvecklas antingen till en tragedi, där hon inte kan placera vem jag är och varför, eller bli till en glad pratstund som jag kan svepa om mig som en varm filt om kvällen: Mormor minns mig! Jag finns!

- Det talas strunt häromkring. Jag är trött på skitprat och hellre än bråkar är jag ensam. Nu är jag ensam. Min far, som för övrigt inte var mycket att hänga i granen sa alltid: man är som man umgås. Jag umgås inte med sladdertackor. Jag umgås hellre med mig själv

Gerd har ledsnat på tanterna på bänken.

- De sitter där och påstår än det ena och än det andra. Vad vet de? Ingenting. Jag kan inte säga: "Jag har byggt upp det här landet" för så har jag aldrig tänkt. Vilken vettig människa tänker det? Tänker du det? Vad? Nej, det tror jag inte att du gör. Man lever sitt liv. Efter förmåga. När jag var ung var jag liberal, folkpartist. Jag tänkte att socialism byggde på de medelmåttigas avundsjuka. Nu vet jag inte. Det kanske bygger på avundsjuka, men vem är medelmåttig och varför? Sånt kan man inte prata med de därnere om. De fattar inget. De skvallrar. Om "araber" men jag ser inga araber häromkring. Det finns en romsk familj i huset. Och skomakaren är kurd. Ett par familjer från syrien. Men jag har aldrig sett några araber här. De tycker inte om nån, utom sig själva, de därnere. De tycker inte om finnar, homosexuella, svarta, rödhåriga, unga eller barn. De läser aldrig en bok. Så vad ska jag prata med dem om? Kan du svara på det?

- Nej. Det är klart. Svarar jag och sneglar ner mot buskarna.

Vi plockade fram advenstpynt idag, Lova och jag. Högst upp i ett skåp: travar med ljusstakar, ljusmanschetter, sex olika adventstjärnor. Allt i fina lådor från olika årtionden. Sjuttiotalets trästjärna, femtiotalets i mässing, sextiotalets i koppar. "Mina två stjärnor är i papper" sa jag "en vit och en i olika färger". "I papper har jag inte en enda" svarade Lova . Vi tog fram en stjärna och två stakar. Kroken var redan på plats sedan tidigare, så det var bara att haka på och slänga sladden över gardinstången. Stjärnan hängde fint och av sladden syntes inget, den doldes av gardinerna. Där ser man - ännu ett argument för att hålla sig med gardiner. Stakarna ställdes på plats direkt.

När jag gick i slasket nedanför lös det varmt i Lovas alla fönster.

Hon fäste ögonen i min panna och sa: vi vill att du ska veta. Att vi uppskattar verkligen ert arbete. Vi tycker att det är fantastiskt. Det ni gör. Att ni finns. Att ni har tid. Att ni diskar, att ni ser efter. Hon kan inte längre göra det hon vill. Jag kan inte. Vill inte. Bor inte nära. Har inte tid. Vet inte hur. Men ni kan, ni gör. Det gör er inte något att torka, att skruva i, att plocka ner. Det gör er inte något, fast jag vet att ni får lite för det. Ni får inte det ni borde, men det gör er inte något. Ni är glada för det lilla och gör ändå. Så fint, så bra, ni bryr er. Jag bryr mig om det, att ni bryr er. Det är fantastiskt. Med all den tiden ni skruvar och ser efter, ni som vet hur.

Och så var hon borta.

I TV kan man idag se socialministern förfasa sig över "bilder". Man talar om att det ska bli lättare för personalen att "säga ifrån", att "anmäla missförhållanden".

Det händer då och då att glappet mellan "oss" (detta tysta, kuvade trasproletariat som är vårdbiträden) och "de" (politiker, journalister, samhällsdebattörer i allmänhet) framträder tydligt.

Det händer att man vill skrika rakt ut. Att det är inte frågan om att inte våga. Att det är frågan om att bry sig. Att bry sig om sig själv och den yrkesroll man nu blivit tilldelad. Vårt yrke går ut på att hjälpa dem som i vårt samhälle har den lägsta statusen. Vi gör "skitjobbet", vilket ofta reflekteras i andra människors hantering av oss och av dem vi arbetar med: vi behandlas som skräp. Att anmäla ett missförhållande är att tro att detta missförhållande kan rättas till. Att just detta liggsår, denna inaktiverade gamla dam, denne funktionshindrade mans kylskåp är någon högre varelses angelägenhet. Med våra löner och med andra människors ständigt nedsättande syn på "hemsktjänsten" och oss som arbetar som biträden i människors hem och vårdinrättningar, så kan det inte te sig helt självklart att andra verkligen vill veta. Att andra verkligen vill bry sig.

Mina arbetskamrater som arbetar tio/tolv timmar i sträck tolv dagar i sträck (pga personalbrist, influensa, vinstintressen eller helt enkelt inkompetens från högre ort) har kanske inte någon större tilltro till samhällets goda vilja?

Har någon tänkt i de banorna? Småbarnsmammor som får betala för samhällets snikenhet såväl genom undermålig inkomst som med sina värkande ryggar kanske är för trötta för att ta tag i något alls.

Varför frågar ingen vårdbiträdena? Det är ju vi som ser. Det är vi som vänder, byter, städar, diskar, tröstar, kammar, tvättar, skämtar, klappar, förmanar, lyfter, matar. Varför undrar ingen?