I TV kan man idag se socialministern förfasa sig över "bilder". Man talar om att det ska bli lättare för personalen att "säga ifrån", att "anmäla missförhållanden".

Det händer då och då att glappet mellan "oss" (detta tysta, kuvade trasproletariat som är vårdbiträden) och "de" (politiker, journalister, samhällsdebattörer i allmänhet) framträder tydligt.

Det händer att man vill skrika rakt ut. Att det är inte frågan om att inte våga. Att det är frågan om att bry sig. Att bry sig om sig själv och den yrkesroll man nu blivit tilldelad. Vårt yrke går ut på att hjälpa dem som i vårt samhälle har den lägsta statusen. Vi gör "skitjobbet", vilket ofta reflekteras i andra människors hantering av oss och av dem vi arbetar med: vi behandlas som skräp. Att anmäla ett missförhållande är att tro att detta missförhållande kan rättas till. Att just detta liggsår, denna inaktiverade gamla dam, denne funktionshindrade mans kylskåp är någon högre varelses angelägenhet. Med våra löner och med andra människors ständigt nedsättande syn på "hemsktjänsten" och oss som arbetar som biträden i människors hem och vårdinrättningar, så kan det inte te sig helt självklart att andra verkligen vill veta. Att andra verkligen vill bry sig.

Mina arbetskamrater som arbetar tio/tolv timmar i sträck tolv dagar i sträck (pga personalbrist, influensa, vinstintressen eller helt enkelt inkompetens från högre ort) har kanske inte någon större tilltro till samhällets goda vilja?

Har någon tänkt i de banorna? Småbarnsmammor som får betala för samhällets snikenhet såväl genom undermålig inkomst som med sina värkande ryggar kanske är för trötta för att ta tag i något alls.

Varför frågar ingen vårdbiträdena? Det är ju vi som ser. Det är vi som vänder, byter, städar, diskar, tröstar, kammar, tvättar, skämtar, klappar, förmanar, lyfter, matar. Varför undrar ingen?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ingmar Bergman hade inte hemtjänst, utan en hushållerska. " Vid två tillfällen sa Bergman till mig att han var säker på att jag skulle skriva en bok om min tid hos honom. "Men eftersom du inte kan skriva", sa han, " så får du skaffa dig en jävligt br...

Så länge sedan jag satte mig ner och skrev sist. Och mycket har hänt. Lova avled kvällen till dagen då hon fick veta att hon skulle in på ett hem. Fylla 100 hemma var vad hon tänkt sig. När jag kikar upp mot hennes fönster är det alltid vinter, och a...

Ibland händer det. Att Agnes ser på mig och minns fotot hon lovat att visa ett par dagar tidigare. Eller att Karin har tagit sig ut på torget och in till PRO:s årsmöte där hon skaffar sig nya vänner. Det händer också, när man minst anar det, att Lenn...

Gammal och gay är ett toppfint program, som jag tycker att många bör lyssna till. Om ni inte brukar lyssna på P1, så kan ni göra det på nätet, eller tanka hem:   http://www.sr.se/Podradio/xml/p1_tendens.xml   Bakom programmet står Emma Janke och Siri...

För ett gäng dagar sedan kom "Feministbrev nummer 43" från F!:s talperson Gudrun Schyman. Det handlar om hennes 93-åriga mamma. Det är ett fint skrivet brev, tycker jag, som ni kan ta del av på:   http://www.feministisktinitiativ.se/artiklar.php?show...