Ett år. Om en vecka har ett år gått förbi sedan jag började. Hur ska man beskriva ett sådant år? Ett arbete som det här är ju för många en parentes, en sidosyssla, en födokrok. "Men du tänker väl inte hålla på med det där länge till?". Det är förbundet med skam och misslyckande. Det är alltför enkelt att fylla i "du med dina studieår och ambitioner. Du med dina idéer och planer och dina gåvor och studieflit." Eller som en chef en gång halvt på skämt och förstrött "vad torkar du arslen här för". Orden var inte riktade till mig. De var riktade åt ett annat håll, de bollades över i ett lättsamt samtal mot en annan meritlista. Och ändå kom de att träffa oss alla. Luften blev tunn. Alla fick bråttom att ännu en gång ögna igenom schemat, svälja sista kaffeslurken, lunka iväg.