Där satt jag på en... stillsam tillställning. Det var trevligt och det var ljus och lasagne och chokladkaka. Så gott som alla okända, men vagt bekanta ansikten. Jag kom sent men försökte smälta in så gott jag kunde. Det talades om det gamla vanliga, det som människor över trettio med barn tydligen aldrig kommer undan: Barn. Barn på dagis. Förkylda barn. Trötta barn. Mobbade barn. Bortskämda barn. Understimulerade barn. Nerkissade, okontrollerbara, ofödda, förtidigtfödda, ammade, agade, curlade barn. Barn, barn, barn. Jag försökte påminna mig om att den här sittningen inte behövde bli så lång, eftersom jag ju var sen och skulle vidare. Oartig som jag är. Snart trettio som jag är. Utan barn. Men - jag behövde inte sitta länge utan att beröras av skarans käraste huvudbry, utöver sina snoriga avbilder, nämligen karriären. Jobbet. Kneget. Där satt barnläkaren, socionomen, konsumkassörskan, bildläraren, copywritern. Det här inlägget innehåller många uppräkningar men - där satt jag. Det deltidsanställda vårdbiträdet sida vid sida med den deltidsanställda konstnären. Hon var glad och hon var pigg. Hennes roll var att vara excentrisk, eftersom hon var ledig från sina barn och hon var inte den asociala inåtvända sorten och eftersom yrkesrollen ju förpliktigar.

Vart vill jag komma? Jag vet inte. Kanske till hennes förvridna min och raljerande beskrivning av blaskigt kokkaffe, kissblöjor och obeskrivlig bonddialekt då hon var satt i straffarbete. På Gotland. På "hemsktjänsten". Se där! Kärt barn har många namn.