Carolina är underbar. Hon har sett världens alla länder. Bäst var ändå Värnamo. Hon skriker rakt ut och stödjer sig hårt på rollatorn, ansiktet förvrids i smärta. Hon knipsar av bladen på novemberkaktusen innan hon beordrar vattning. Hon tar barskt tag i en mossgrön gardin och rycker den åt sidan. I bakgrunden hör man en gammal kassettbandspelare från vilken The Girl from Ipanema dundrar ut. Klockan är bara tio, hinner jag tänka, grannarna är nog inte hemma...

"och så ska vi bära ner de här lådorna. Klarar du det? Vi tar två förresten. Hon som kommer i eftermiddag tar de andra."

Jag vill säga emot, nog klarar jag alla fyra, bara inte alla på en gång -

"nej. Det är inte meningen att du ska knäcka din rygg. Du ska leva några år till, du."

"Och du då?"

"jag är färdig jag. Fast... inte riktigt än. Ni får nog dras med mig åtminstone vintern ut."

"Så får du inte säga..."

"jag är gammal och jag säger vad jag vill."