I TV kan man idag se socialministern förfasa sig över "bilder". Man talar om att det ska bli lättare för personalen att "säga ifrån", att "anmäla missförhållanden".

Det händer då och då att glappet mellan "oss" (detta tysta, kuvade trasproletariat som är vårdbiträden) och "de" (politiker, journalister, samhällsdebattörer i allmänhet) framträder tydligt.

Det händer att man vill skrika rakt ut. Att det är inte frågan om att inte våga. Att det är frågan om att bry sig. Att bry sig om sig själv och den yrkesroll man nu blivit tilldelad. Vårt yrke går ut på att hjälpa dem som i vårt samhälle har den lägsta statusen. Vi gör "skitjobbet", vilket ofta reflekteras i andra människors hantering av oss och av dem vi arbetar med: vi behandlas som skräp. Att anmäla ett missförhållande är att tro att detta missförhållande kan rättas till. Att just detta liggsår, denna inaktiverade gamla dam, denne funktionshindrade mans kylskåp är någon högre varelses angelägenhet. Med våra löner och med andra människors ständigt nedsättande syn på "hemsktjänsten" och oss som arbetar som biträden i människors hem och vårdinrättningar, så kan det inte te sig helt självklart att andra verkligen vill veta. Att andra verkligen vill bry sig.

Mina arbetskamrater som arbetar tio/tolv timmar i sträck tolv dagar i sträck (pga personalbrist, influensa, vinstintressen eller helt enkelt inkompetens från högre ort) har kanske inte någon större tilltro till samhällets goda vilja?

Har någon tänkt i de banorna? Småbarnsmammor som får betala för samhällets snikenhet såväl genom undermålig inkomst som med sina värkande ryggar kanske är för trötta för att ta tag i något alls.

Varför frågar ingen vårdbiträdena? Det är ju vi som ser. Det är vi som vänder, byter, städar, diskar, tröstar, kammar, tvättar, skämtar, klappar, förmanar, lyfter, matar. Varför undrar ingen?