Hon fäste ögonen i min panna och sa: vi vill att du ska veta. Att vi uppskattar verkligen ert arbete. Vi tycker att det är fantastiskt. Det ni gör. Att ni finns. Att ni har tid. Att ni diskar, att ni ser efter. Hon kan inte längre göra det hon vill. Jag kan inte. Vill inte. Bor inte nära. Har inte tid. Vet inte hur. Men ni kan, ni gör. Det gör er inte något att torka, att skruva i, att plocka ner. Det gör er inte något, fast jag vet att ni får lite för det. Ni får inte det ni borde, men det gör er inte något. Ni är glada för det lilla och gör ändå. Så fint, så bra, ni bryr er. Jag bryr mig om det, att ni bryr er. Det är fantastiskt. Med all den tiden ni skruvar och ser efter, ni som vet hur.

Och så var hon borta.