Kan du vissla Johannna har fyllts med nya innebörder. Gråtmild har jag blivit varenda jul, men nu var det rent plågsamt att titta. Det slår mig hur lite kontakt med barn gamla människor har här i landet och hur synd det faktiskt är. Själv är jag delvis uppväxt med min mormor och hennes systrar och vet att kombinationen är oslagbar. Man fick lära sig ett och annat av mormor, somligt mycket användbart (som att alltid ha hela och rena underkläder - "man vet aldrig vad som kan hända") och annat mindre nödvändigt (som att veta hut).

Mormor var lugn och irrationell och rolig med all tid i världen att klippa ut mönster till dockkläder och lära mig att använda trampsymaskinen. Min största rädsla var att hon en dag skulle dö, för hon var ju gammal redan då. Men mormor finns, åtminstone stundtals, såsom jag minns henne än idag. Vi lever långt ifrån varandra, men hon finns ständigt i mina tankar. Hon är liksom invävd i mina livsmönster och värderingar. Jag kan inte hjälpa henne härifrån, men jag tänker att om jag hjälper andra, så kanske andra hjälper henne.

Hon är drabbad av alzheimers och driver allt längre bort. Ett telefonsamtal utvecklas antingen till en tragedi, där hon inte kan placera vem jag är och varför, eller bli till en glad pratstund som jag kan svepa om mig som en varm filt om kvällen: Mormor minns mig! Jag finns!