- Det talas strunt häromkring. Jag är trött på skitprat och hellre än bråkar är jag ensam. Nu är jag ensam. Min far, som för övrigt inte var mycket att hänga i granen sa alltid: man är som man umgås. Jag umgås inte med sladdertackor. Jag umgås hellre med mig själv

Gerd har ledsnat på tanterna på bänken.

- De sitter där och påstår än det ena och än det andra. Vad vet de? Ingenting. Jag kan inte säga: "Jag har byggt upp det här landet" för så har jag aldrig tänkt. Vilken vettig människa tänker det? Tänker du det? Vad? Nej, det tror jag inte att du gör. Man lever sitt liv. Efter förmåga. När jag var ung var jag liberal, folkpartist. Jag tänkte att socialism byggde på de medelmåttigas avundsjuka. Nu vet jag inte. Det kanske bygger på avundsjuka, men vem är medelmåttig och varför? Sånt kan man inte prata med de därnere om. De fattar inget. De skvallrar. Om "araber" men jag ser inga araber häromkring. Det finns en romsk familj i huset. Och skomakaren är kurd. Ett par familjer från syrien. Men jag har aldrig sett några araber här. De tycker inte om nån, utom sig själva, de därnere. De tycker inte om finnar, homosexuella, svarta, rödhåriga, unga eller barn. De läser aldrig en bok. Så vad ska jag prata med dem om? Kan du svara på det?

- Nej. Det är klart. Svarar jag och sneglar ner mot buskarna.