Det är en grannlaga uppgift att rensa Marits lya. Travar med korsord och deckare trängs på varenda avställningsyta. Mattor över varje kvadratcentimeter golv. Stoppade möbler längs med varje vägg, runt varje bord. Drivor med damm, som ligger som ett fint pulverlager över alltsammans.

Utrustad med schalett (!), plasthandskar och ett fult blått engångsförkläde öppnar jag varje tänkbart fönster och tar mig an uppgiften. Vi turas om ytan, jag dammsuger och torkar, hon bakar och läser julklappsdeckaren. Två och en halv timme senare står jag i tamburen och knyter skorna, helt utslagen. Det luktar nybakat och rengöringsmedel och vädrad luft. Det skiner i Marits ögon när hon räcker fram en påse med fyra vaniljknyten. Samma procedur inträffar var fjärde vecka.

Karin är blek och grå. Har sovit precis hela dagen. Något är fel, men vad? Kollar tempen. Ger medicin. En stark kopp te, en smörgås med skinka och senap. Försöker skämta, men hon ser verkligen ynklig ut i sin långa blåa morgonrock. Håret hänger i testar och ögonen är som knappnålshuvuden. Sprängande huvudvärk, värk i armen (gammal arbetsskada).

- "Vad är klockan?" undrar hon

- "Klockan är sex på eftermiddagen" svarar jag

- "Redan? jag trodde det var morgon"

- "Nejdå. Försök hålla dig vaken en liten stund, snart är det läggdags igen

Ringer två nummer på hennes anhöriglista. Inga svar. Lämnar meddelande.