Kalle svimmade igår. Blek och förvirrad sjönk han ihop till en hög på vardagsrumsmattan.

Madde sträckte fram armarna, försökte hindra fallet. I ett slag hade den muntra stämningen "Vad fin du är!" "Nya byxor! och en helt ny skjorta!" förbytts till ångest och tumult. Hon minns inte mycket, bara att hon greppade telefonen och ringde ambulans. Sedan till arbetssamordnaren. Så satt hon där, på väg mot sjukhuset precis som planerat - fast under lite annorlunda former.

På sjukhuset fann man: haltande omvårdnad. Usel omvårdnad.

Maddes förtvivlan: alla samtal till vårdcentralen, månaders skrivna rapporter och nu: Kalle på en brits. Med blödande fötter och usla värden. Vem tänker då: Vad var det vi sa? Man tänker istället: Varför. Hur kan det gå så långt? Vi har ju sett och talat om. Bryr sig inte någon?

Kanske blir det en anmälan. Ska man pusta ut över att det inte är vårt fel? Att vården inte brast från vår sida? Varför bryr sig inte någon om vad vi säger och påtalar? Skriv! säger de, och vi skriver: Lappar, rapporter. Men vem läser?

Madde gick hem rödgråten och arg igår."Jag räcker inte till. Jag skulle ta hem honom, men det är väl inte meningen. Det är som ett hål i mig alltihopa, varenda en av dem är som ett hål. Jag räcker inte till alla."

Kalle ligger kvar på sjukhus, vi vet inte hur länge.

Ett par veckor efter att ha lämnat sitt egenhändigt byggda hus för ett efterlängtat äldreboende, har Olov slutligen lämnat oss för gott.

Det kom som en överraskning, trots att han blivit allt sämre de senaste månaderna. Men vi hade hoppats att flytten skulle föra med sig nya krafter.

Vi kommer att sakna Olovs tunna röst "Hallå! Jag är här uppe. I arbetsrummet!"

Han brukade hålla mig sällskap i köket medan jag lagade mat och plockade ur diskmaskinen. Han tittade rakt fram, förbi fönstret som vette ut mot gården. Där fanns en mossbevuxen gräsmatta, en blå bänk, en liten sandlåda och en röd lada. All omgärdat av en vitmenad och skamfilad staket.

- Har du sett skatboet i äppelträdet?

- Nämen vad mycket päron. Ska jag plocka ett par till dig?

- Idag var det dimmigt. Man ser ju inget.

Vår som höst försökte jag konversera kring utsikten, men han var inte särskilt road. Kanske hade han aldrig varit det. Samtalet tog bara fart när jag kom in på hans Linnea. Deras gemensamma husbygge. Hur de gjöt grunden och väggarna, hur fönstersnickrandet gick till. Trädgårdsanläggningen skötte hon. Om den visste han inget. Men med kökstapeterna, de med prunkande äppelträd, var det en annan visa. "De valde vi ut tillsammans, Linnea och jag."