Det finns en målning av Peter Tillberg som heter Är du lönsam lille vän? Den tänkte jag på i morse, när jag lyssnade på Ring P1. På bilden ser man en skolklass som sitter vid bänkar i raka rader. Allt på bilden: fönstren, utsikten, klotlamporna över deras huvuden, väggarna är återgivna i en gråblå skala. Barnen själva och deras bänkar är i olika färger, liksom deras teckningar på anslagstavlan.

Jag kom att tänka på den och hur gamla används som slagträn när människor vill vädra konstiga, eller låt oss säga snikna åsikter. Man kan få höra att det är cyniskt att ta emot flyktingar för att gamla "som betalat för sig" och byggt upp landet har det dåligt. Det är ett konstigt resonemang. Vad jag vet beror den hjälpen som gamla får inte på deras tidigare vandel. Jag hoppas att man inte gör kalkyler på vem som varit lönsam för samhället innan man beviljar exempelvis hemtjänst. Vad jag vet kan även de som varit sjukskrivna största delen av sin yrkesföra ålder få hjälp, det är deras mänskliga rätt att få hjälp. Det är min övertygelse och förhoppning att så är fallet. Något annat vill jag aldrig vara med om. Inte alla är och har varit lönsamma efter skolåldern, ändå är vi alla människor. Det är på sin plats att påpeka att många av mina arbetskamrater har invandrat. De betalar skatt - och är därmed med och betalar våra vårdtagares insatser. De frågar sig aldrig om Sven eller Solveig verkligen har gjort rätt för sig som unga, innan de hjälper till med bäddningen. Det vore på sin plats att skriva något om vad färgerna i målningen kan tänkas symbolisera, men jag avstår. Det framgår nog.

Under hela min uppväxt fick jag skämmas för att vara lillgammal.

Jag måste ha varit ett barn, elva eller tolv år gammal, när ett par ögon spändes i mig och min pappas röst väste "du, du är som en tant. I en flickas kropp." Orden brändes in i mitt skinn. Men på sistone börjar ärret förlora sin nedbrytande förmåga.

När jag var barn brukade min mamma läsa Oscar Wildes sagor för mig. Vi grät jämt efteråt och kunde prata om dem länge, ända till jag eller (oftast) mamma somnade.

Wilde lär vid något tillfälle ha uttryckt att "själen föds gammal och växer sig ung. Det är livets komedi. Kroppen föds ung och blir gammal. Det är livets tragedi." Det ligger en avgrund mellan den här insikten och min fars harmsna konstaterande.

Oscar Wilde blev aldrig gammal (bara 46, innan han avled i ett rum med förfärliga tapeter). Det kunde min mamma och jag också gråta över. I timmar. Vi hade unnat honom att få bli gammal. Eller ung, beroende på hur man ser det.