Arbetskläder är ett kapitel för sig. Jag beundrar Mia för hennes stora tatueringar och svarta kajalstreck. Att hon vågar visa sig så hos de gamla. För henne är det självklart att komma dit med hela sin person, i sina egna kläder: håliga lila, svarta. Med tusen armband på armarna och säkert fem hål i varje örsnibb.

Själv lider jag av svår prudentlighet. Kläderna åker in i smutshögen så fort jag kliver in genom dörren. Så jag har en egen liten hylla för mina arbetskläder. Ur den plockar jag varje dag dagens outfit. Med tiden blir kläderna alltmer urtvättade och illasittande. Jag passar alltmer in i bilden av ett utsjasat och fattigt - ja, fattigt - vårdbiträde.

Men så länge det är mina egna kläder, någorlunda, så står jag ut. Blir vi tvungna att börja med uniformer, ja, då slutar jag.